Dag 42

Dag 42

Har inte skrivit på flera dagar, inte för att jag glömt bort det, utan för att jag inte känt motivation och för att jag inte haft tillräcklig tid.  Så jag får väl börja med en summering av de senaste dagarna.

Varje dag har varit en dag för sig och sällan lik den andra. Dagarna har gått i vågor – från djupaste depression till ett glatt humör. Det intressanta är hur snabbt mitt mående kan vända. Och att vändningarna är så stora. Ena timmen kan jag ligga och gråta och ha fruktansvärd ångest. Då ser jag allt svart och ingen utväg överhuvudtaget. Jag staplar alla problem på varandra och högen bara växer och växer. Det ena problemet leder till det andra. Och jag känner att livet är hopplöst och hur ska jag någonsin klara av att leva ett normalt liv? Hur ska jag någonsin bli av med alla biverkningar och utsättningssymptom från Sertralin? Hur ska Valdoxan kunna hjälpa mig, och hjälper det verkligen? Allt känns helt enkelt meningslöst när jag befinner mig i denna negativa våg.

Men så finns det ju den positiva vågen som plötsligt kommer över en. Och då!! Då känns det så himla bra. Då går tankarna ”Åh, nu börjar jag äntligen komma på rätt väg. Och nu börjar jag äntligen känna igen mig själv och känslorna är så härliga”. Denna stund är så betydelsefull så det finns inte! Jag tror det är Valdoxan som skapar dessa positiva vågor, tack gode gud för det.

Idag var faktiskt en sån bra dag. Jag förstår inte hur jag så tidigt som igår kunde ligga och gråta och tycka att allt var värdelöst. För idag mår jag ju så bra! Idag kunde en hel skoldag fortlöpa utan några som helst problem. Jag kunde äta normalt utan att känna ångest eller illamående efteråt, jag behövde aldrig under hela dagen ifrågasätta mig själv. Jag kände aldrig någon skuld. Ingen klump i magen. Ingen oro. Ingen stress. Alltså, detta är för mig helt magiskt! Tänka sig att en hel skoldag kunde vara helt problemfri och ångestfri för mig. När var sist jag kände så egentligen? Glädjen bara flödar i min kropp… Så svårt att beskriva. Och jag blir så stolt över mig själv när jag känner såhär.

Trots detta är jag medveten om att bakslag kan inträffa. Lika snabbt som jag mår bra, kan det vända till det hemska och negativa igen. För det är precis så utsättning och insättning av medicin fungerar. Men frågan är HUR jag ska bevara den positiva känslan. Kan jag påverka den själv, så att den håller i sig längre och inte övergår till det negativa? Eller är det helt enkelt så att jag får förhålla mig till mina upp- och nedgångar och ta allting därifrån? Och hur får jag tillbaka den positiva energin när jag väl ligger ned i soffan och har en ångestfylld dag? Det är mitt största problem just nu. Och att inte börja ifrågasätta mig själv!! Utan känna tillit till mig själv – att jag KAN, jag VET och jag ska lita på mig själv. Och att framförallt sluta stressa upp mig och att försöka behålla lugnet i svåra situationer.  

Allting kommer bli bra – frågan är snarare när

Dag 34

Dag 34

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – vart tar tiden vägen? Det känns som att jag har så mycket att göra, att jag knappt hinner eller har ork till att skriva. När jag väl har tid vill jag bara ligga i soffan och njuta. Eller meditera. Är det jag som planerar fel? Jag som tycker jag är så himla strukturerad när det kommer till planering. Men är det kanske en fråga om prioritering? Mina prioriteringar ligger framförallt i skolan och att jag verkligen tar den på allvar. Klockan hinner alltid bli 10 på kvällen när jag slår mig till ro.

Samtidigt vill jag vara en livsnjutare – leva för dagen och göra vad jag känner för. Och helt enkelt bara njuta av livet. Men var hittar man balansen? Den är inte helt lätt alla gånger. Och säkerligen upplever jag det hela mer stressigt än vad det faktiskt är. Jag hinner ju faktiskt med att göra det jag tycker är kul – att vara i stan, att shoppa, att fika, att umgås med familj och vänner, ut och äta på restaurang. Glömmer jag plötsligt bort det eller?

De senaste dagarna har jag känt av utsättningssymptom från Sertralinet (antar jag i alla fall). jJg har haft frossa, jag har varit varm och jag har haft en del förväntansångest. Jag har haft otroliga humörsvängningar och legat i sängen och gråtit som bara den! Fruktansvärt jobbigt. Men så kommer de här dagarna där man känner att man faktiskt mår helt OK. Och dessa dagar inser man att det är OK att känna sig trött, OK att känna sig stressad, OK att känna sig lite nere. Man inser också allt det goda man har.

Jag vill ha mer av dessa dagar!!

Jag hoppas fortfarande att Valdoxan gör sitt jobb - att få mig att må bättre. Man kan hela tiden må bättre. Jag kämpar på.

Dag 28

Dag 28

 

Idag slapp jag vakna av någon klocka. Det var skönt samtidigt som jag fick lite ångest då jag inte vaknade förrän halv 12. Jag tror Valdoxan gör att man kan sova hur länge och hur mycket som helst faktiskt.

Jag hade planerat att denna dag inte skulle innehålla några som helst måsten. Jag skulle få sova hur länge jag ville och sedan göra precis vad jag ville – och så blev det. Jag la mig i soffan för att kolla på film, men sen blev jag rätt rastlös så jag bestämde mig för att baka. Fick ett sådant sötsug så jag var bara tvungen!

Någonting jag funderade över idag var att jag på senaste ganska ofta kommit till insikter. Insikter som gör att jag hela tiden utvecklas samtidigt som jag lär känna mig själv mer och mer. När jag tittar på film och liknande, kan tankar bara dyka upp hur som helst. Och jag kommer då ofta till insikter om mig själv. Jag vill inte gå in på djupet vad dessa insikter är, mer än att de är väldigt betydelsefulla för mig.

Jag är så glad att jag hela tiden lär känna mig själv bättre, eftersom jag då kan agera och hantera saker därefter på ett (förhoppningsvis) bättre sätt. Genom att jag lär känna mig själv, kan jag förstå hur saker och ting hänger samman. Jag kanske kan förstå varför saker och ting är som de är och sedan gå vidare och därmed lämna gamla saker bakom mig.

Att hitta sitt eget sätt att bearbeta tidigare händelser är inte helt lätt. Inte heller att leva i nuet. Men man kan inte göra mer än sitt allra bästa…

Dag 27

Dag 27

När man mår mindre bra blir det genast lite lättare att skriva. Det är dessutom mer stimulerande eftersom man automatiskt bearbetar sina tankar under tiden man får ner dem på papper. Att dagen varit mindre bra kan mycket väl bero på mensen, då jag alltid blir lite mer ”nere” under denna perioden. Saker och ting känns mer meningslösa än annars, man uppskattar inte det som händer lika mycket och man känner sig helt enkelt lite ledsnare än vanligt. Det känns mer i magen och då relaterar jag det på något sätt till illamående, spya och sjukdomar överlag. Fruktansvärt jobbigt!

Jag var tvungen att gå upp vid 7 idag då jag skulle till skolan. När jag gick och la mig igår kändes det som om jag hade svårt att hitta andan. Jag fick ta djupa andetag och jag kände mig andfådd. Så fort jag var nära på att somna kändes det som om jag skulle falla djupt och då vaknade jag och blev rädd. Men till slut somnade jag, tack och lov.

Idag i skolan hade vi ett obligatoriskt seminarium, vilket betyder att man MÅSTE vara där under hela tiden för att bli godkänd. Detta triggade mig, eftersom att jag absolut INTE fick lov att vara sjuk, jag fick absolut inte lov att få panik och jag fick absolut inte lov att springa ut därifrån mitt i allt. För då måste jag göra kompletteringsuppgift som är hundra gånger jobbigare. Självklart gav alla dessa tankar upphov till ett pirr i magen. Jag satt inne i föreläsningssalen och bara kände hur frossan kom över mig, hur varm jag sedan blev, hur rastlös jag var och jag kände mig sjuk. Skulle jag kräkas? Skulle jag få feber? Skulle jag behöva gå hem mitt i allt?

Alla dessa tankar var så jobbiga och det kändes ju på riktigt – i kroppen!

Trots detta, satt jag faktiskt kvar i salen hela tiden. Jag började rita i mitt block och fick antagligen tankarna på annat håll. Det mesta släppte snabbt.

När jag kom hem kände jag mig fruktansvärt trött så jag gick och la mig och vilade i en timme. Fortfarande trött när jag vaknade, men kände mig på något sätt mer utvilad. Har fortfarande mensvärk och sug efter socker. Jag har absolut ingen lust eller ork att gå och träna när jag känner mig så här, det får jag göra i morgon istället.

Fortfarande kommer min oro när jag tänker på att Sertralinet nu lämnat min kropp. Jag är så rädd att jag inte ska ha någon kontroll och bara dyka ner i skiten igen. Att få panikångestattacker, utveckla fobier och inte kunna röra mig utomhus. Det får bara inte hända! Tack och lov att jag har Valdoxan säger jag bara!

Faktum är att jag borde vara glad just nu. Hemtentan är inlämnad, seminariet gick bra, jag har ingenting jag behöver läsa eller plugga på de närmsta två dagarna. Jag kan bara vara hemma och ta det hur lugnt som helst, inga måsten. Och ändå känner jag såhär! Märkligt…