Dag 27

Dag 27

När man mår mindre bra blir det genast lite lättare att skriva. Det är dessutom mer stimulerande eftersom man automatiskt bearbetar sina tankar under tiden man får ner dem på papper. Att dagen varit mindre bra kan mycket väl bero på mensen, då jag alltid blir lite mer ”nere” under denna perioden. Saker och ting känns mer meningslösa än annars, man uppskattar inte det som händer lika mycket och man känner sig helt enkelt lite ledsnare än vanligt. Det känns mer i magen och då relaterar jag det på något sätt till illamående, spya och sjukdomar överlag. Fruktansvärt jobbigt!

Jag var tvungen att gå upp vid 7 idag då jag skulle till skolan. När jag gick och la mig igår kändes det som om jag hade svårt att hitta andan. Jag fick ta djupa andetag och jag kände mig andfådd. Så fort jag var nära på att somna kändes det som om jag skulle falla djupt och då vaknade jag och blev rädd. Men till slut somnade jag, tack och lov.

Idag i skolan hade vi ett obligatoriskt seminarium, vilket betyder att man MÅSTE vara där under hela tiden för att bli godkänd. Detta triggade mig, eftersom att jag absolut INTE fick lov att vara sjuk, jag fick absolut inte lov att få panik och jag fick absolut inte lov att springa ut därifrån mitt i allt. För då måste jag göra kompletteringsuppgift som är hundra gånger jobbigare. Självklart gav alla dessa tankar upphov till ett pirr i magen. Jag satt inne i föreläsningssalen och bara kände hur frossan kom över mig, hur varm jag sedan blev, hur rastlös jag var och jag kände mig sjuk. Skulle jag kräkas? Skulle jag få feber? Skulle jag behöva gå hem mitt i allt?

Alla dessa tankar var så jobbiga och det kändes ju på riktigt – i kroppen!

Trots detta, satt jag faktiskt kvar i salen hela tiden. Jag började rita i mitt block och fick antagligen tankarna på annat håll. Det mesta släppte snabbt.

När jag kom hem kände jag mig fruktansvärt trött så jag gick och la mig och vilade i en timme. Fortfarande trött när jag vaknade, men kände mig på något sätt mer utvilad. Har fortfarande mensvärk och sug efter socker. Jag har absolut ingen lust eller ork att gå och träna när jag känner mig så här, det får jag göra i morgon istället.

Fortfarande kommer min oro när jag tänker på att Sertralinet nu lämnat min kropp. Jag är så rädd att jag inte ska ha någon kontroll och bara dyka ner i skiten igen. Att få panikångestattacker, utveckla fobier och inte kunna röra mig utomhus. Det får bara inte hända! Tack och lov att jag har Valdoxan säger jag bara!

Faktum är att jag borde vara glad just nu. Hemtentan är inlämnad, seminariet gick bra, jag har ingenting jag behöver läsa eller plugga på de närmsta två dagarna. Jag kan bara vara hemma och ta det hur lugnt som helst, inga måsten. Och ändå känner jag såhär! Märkligt…