Dag 42

Dag 42

Har inte skrivit på flera dagar, inte för att jag glömt bort det, utan för att jag inte känt motivation och för att jag inte haft tillräcklig tid.  Så jag får väl börja med en summering av de senaste dagarna.

Varje dag har varit en dag för sig och sällan lik den andra. Dagarna har gått i vågor – från djupaste depression till ett glatt humör. Det intressanta är hur snabbt mitt mående kan vända. Och att vändningarna är så stora. Ena timmen kan jag ligga och gråta och ha fruktansvärd ångest. Då ser jag allt svart och ingen utväg överhuvudtaget. Jag staplar alla problem på varandra och högen bara växer och växer. Det ena problemet leder till det andra. Och jag känner att livet är hopplöst och hur ska jag någonsin klara av att leva ett normalt liv? Hur ska jag någonsin bli av med alla biverkningar och utsättningssymptom från Sertralin? Hur ska Valdoxan kunna hjälpa mig, och hjälper det verkligen? Allt känns helt enkelt meningslöst när jag befinner mig i denna negativa våg.

Men så finns det ju den positiva vågen som plötsligt kommer över en. Och då!! Då känns det så himla bra. Då går tankarna ”Åh, nu börjar jag äntligen komma på rätt väg. Och nu börjar jag äntligen känna igen mig själv och känslorna är så härliga”. Denna stund är så betydelsefull så det finns inte! Jag tror det är Valdoxan som skapar dessa positiva vågor, tack gode gud för det.

Idag var faktiskt en sån bra dag. Jag förstår inte hur jag så tidigt som igår kunde ligga och gråta och tycka att allt var värdelöst. För idag mår jag ju så bra! Idag kunde en hel skoldag fortlöpa utan några som helst problem. Jag kunde äta normalt utan att känna ångest eller illamående efteråt, jag behövde aldrig under hela dagen ifrågasätta mig själv. Jag kände aldrig någon skuld. Ingen klump i magen. Ingen oro. Ingen stress. Alltså, detta är för mig helt magiskt! Tänka sig att en hel skoldag kunde vara helt problemfri och ångestfri för mig. När var sist jag kände så egentligen? Glädjen bara flödar i min kropp… Så svårt att beskriva. Och jag blir så stolt över mig själv när jag känner såhär.

Trots detta är jag medveten om att bakslag kan inträffa. Lika snabbt som jag mår bra, kan det vända till det hemska och negativa igen. För det är precis så utsättning och insättning av medicin fungerar. Men frågan är HUR jag ska bevara den positiva känslan. Kan jag påverka den själv, så att den håller i sig längre och inte övergår till det negativa? Eller är det helt enkelt så att jag får förhålla mig till mina upp- och nedgångar och ta allting därifrån? Och hur får jag tillbaka den positiva energin när jag väl ligger ned i soffan och har en ångestfylld dag? Det är mitt största problem just nu. Och att inte börja ifrågasätta mig själv!! Utan känna tillit till mig själv – att jag KAN, jag VET och jag ska lita på mig själv. Och att framförallt sluta stressa upp mig och att försöka behålla lugnet i svåra situationer.  

Allting kommer bli bra – frågan är snarare när