Dag 23 & 24

Dag 23 & 24

Igår var jag i stan med mina vänner hela dagen. Vi hade äntligen lämnat in tentan och jag tror vi alla kände lättnad!  Det var dags att fira med shopping helt enkeltJ

Vi gick in och ut i många butiker. Det är ju alltid lite påfrestande då jag blev varm, jag blev kall och jag var nervös för att få ångest (förväntansångest). Jag försökte känna efter om jag inte var hungrig, om jag inte var mätt, om jag inte var törstig - många gånger om. Men faktum var att jag aldrig kände något negativt på hela dagen och jag blev så himla chockad över det. Jag klarade hela dagen utan någon liten incident. Wow!

När jag kom hem mediterade jag. Jag slappnade av och började fundera över VARFÖR jag klarade denna dag så himla bra. Och när man börjar tänka över alla de här småsakerna, börjar min hjärna automatiskt relatera känslor med tidigare händelser. Alltså om jag känner något annorlunda i kroppen, tänker jag direkt ”Hmm, när var det jag kände så här sist egentligen?” Och där är analysen igång! Och då kan det gå hur som helst.. Jag får ofta ångest och en klump i magen..

Hur som helst, när jag och min sambo åkte till IKEA började det pirra i min kropp. Det kändes som ett lyckorus – jag ville dansa dansa dansa! Och sjunga, sjunga, sjunga! Så mycket glädjeämnen som spred sig i hela min kropp. Det var fantastiskt! Men en sekund senare började jag fundera. Och jag var så ovan vid känslan. ”Förra gången betydde en pirrande känsla att jag var på väg att få en panikångestattack, då är det nog det som är på gång just nu med. Bäst jag slutar vara glad då”. Och den jäkla tanken rent ut sagt fuckar allting. Blir så arg! Och jag börjar gråta. Jag känner att jag inte har någon kontroll! Sertralinet är ute och dämpar inte längre mina känslor. Det som räddade mig denna gång, var tanken på Valdoxan. Jag har ju faktiskt Valdoxan i kroppen nu. Och det är Valdoxan som vinner fighten – inte Sertralin!

Idag har jag varit och tränat alldeles själv, något som aldrig hänt i världshistorien förut, inte helt ensam i alla fall. Kändes riktigt bra! Efter det mediterade jag. Och nu ska jag fira fredagskvällen med att gå ut och äta med min älskling – Life is good.

Dag 22

Dag 22

Dagarna bara flyger iväg känns det som. Jag har knappt hunnit tänka på hur jag mår, vilket faktiskt känns rätt bra. Det är kanske inte meningen att man ska tänka efter hur man mår? Just go with the flow.

Jag har de senaste dagarna suttit med min hemtenta och nu är jag äääntligen färdig. Det känns så jäkla bra! Nu kan jag lägga det bakom mig och kanske ta en liten paus från ”måsten”. Har ju dessutom redan storstädat hemma idag, så det slipper jag också tänka på. Imorgon blir det nog en dag på stan, känner att jag behöver det. Att göra något roligt och koppla bort skolan!

Har för övrigt känt mig relativt glad idag, inte haft en enda stund med ångest eller någon klump i magen. Det har känts bra helt enkelt. Valdoxan verkar göra sitt jobb helt enkelt J

Dag 21

Dag 21

Har inte hunnit skriva nu på ett par dagar, så känner att det är dags nu. För att sammanfatta de senaste dagarna skulle jag nog säga att det känts relativt bra. Har förutom mardrömmar, inte haft några särskilda biverkningar av Valdoxan. Jag har visserligen känt mig på dåligt humör ibland, men jag tror det lika väl kan ha att göra med att jag snart får min mens. Det är svårt att veta vad saker och ting exakt beror på. Inte sant?

Idag gick jag upp vid 11, åt frukost och satte därmed igång att plugga på hemtentan. Tråkigt nog var den jobbigaste frågan kvar sist så den har jag fått sitta med en del – ibland i frustration till och med.

Jobbet ringde dessutom idag och ville att jag skulle hoppa in i helgen, och visst kan jag göra det. Självklart känner jag mig lite nervös inför det eftersom jag inte jobbat på länge nu. Saker och ting blir ofta jobbiga för mig då jag inte gjort de på länge. När man väl kommit igång visar det sig ofta vara hur lugnt som helst. Men vägen dit kan vara jobbig.

Så just nu i denna stund känns det som jag har mycket framför mig varje dag – skriva hemtentan tills den är klar och sen jobba på lördag och nästa vecka är det nytt moment i skolan så då ska man plugga igen. Men faktum är att så är väl vardagen helt enkelt. Man har ju sina måsten helt enkelt. Hur skulle det sett ut om man inte hade haft något att göra? Känner jag mig själv rätt, hade jag blivit deprimerad efter ett tag…

Så, för att stötta mig själv ska jag fortsätta hålla igång med både meditation och träning. Sedan ska jag göra mitt bästa för att ta dagen som den kommer. Och dessutom planera in en rolig sak varje dag, åh man glömmer det så lätt.

Och jag ska komma ihåg att livet består av utmaningar. Utan utmaningar hade man inte blivit starkare och inte heller utvecklats.

Dag 17 & 18

Dag 17 & 18

Igår var det fredag, men konstigt nog kändes det som typ måndag. Vet inte riktigt varför. Men när man bara har föreläsningar två dagar i veckan blir det lätt att alla dagar är samma – spelar ingen roll om det är måndag eller fredag liksom. Rätt skönt tycker jag. I vilket fall som helst, kändes det som att veckan bara hade nått sin början.

Jag ägnade hela dagen till att plugga på min tenta och jag tyckte det gick bra. Jag fick lite hjärngymnastik flera timmar i sträck. Efter det kändes det som att även fysisk träning behövdes så jag och sambon begav oss till gymmet. Inga biverkningar från Valdoxan denna dag heller. Fantastiskt!

Idag är det lördag och det betyder oftast frihet. Inte lika många måsten, ingen skola, inget jobb och man hinner göra lite vad man känner för. Att njuta och slappna av lite helt enkelt. På agendan stod det middag i en stad en timme härifrån. Bilfärden dit var helt bekymmersfri, det gick så himla bra!

Efter middagen när vi skulle åka hem, började min nervositet smyga sig på. Det var mörkt ute och jag kände mig mätt. Och dessutom visste jag att vi skulle sitta i bilen en timme för att komma hem. Men denna känsla släppte så snabbt. Jag hade ingenting att oroa mig för.

Men VARFÖR känns det alltid mer pirrigt när det är kväll, när det är mörkt och när jag är på väg hem?

Det är precis som om min kropp äntligen försöker slappna av efter dagens aktiviteter och på något sätt börjar känna efter. Blir bara så trött på att jag ska oroa mig i onödan…

Nu är det som sagt lördagskväll och jag njuter av pianomusiken i bakgrunden, det är så vackert! Nu ska jag helt enkelt fira med en öl – för det är jag värd J

Dag 16

Dag 16

Oj, det kändes konstigt att skriva Dag 16 – har det gått så fort? Nu har jag alltså tagit Valdoxan i över 2 veckor, och enligt FASS ska medicinen verka efter två veckors tid. Det känns i alla fall tryggt att veta. Nu är det på gång helt enkelt, för fullt!

Idag fick vi vår hemtenta i skolan. Måste ärligt säga att jag inte varit så nervös som jag tidigare varit över tentor. Självklart fanns det lite nervositet inför den, men ingen direkt ångest. Och då tycker jag att jag kommit långt. En tenta är ju en utmaning och man sätts på prov för sina kunskaper, något som låter väldigt stort och allvarligt. Men frågorna kändes helt OK, så jag tror nog att jag ska kunna klara av det på ett smidigt sätt.

På bussen på väg hem från skolan började jag fundera lite. Hur känns det i min kropp nu? Kan jag hantera mitt mående? Kan jag hantera om det börjar krypa och pirra i kroppen? Vilka är verktygen? Kändes lite obehagigt för några minuter. Jag tog mig i alla fall hem utan några konstigheter.

Igår kväll började jag fundera över mina tidigare psykologbesök och terapiformer. Besök jag gjort sedan jag var 11 år. Jag kom underfund med att det är metoden KBT som alltid stått i fokus för mig genom åren, varje gång jag gått i terapi. KBT handlar ju om att utsätta sig för det jobbiga, för att sedan lära sig hur man kan stanna kvar och hantera dessa besvärliga situationer på ett bra och effektivt sätt. Enligt mig fungerar det relativt bra och i många avseenden mycket bra när det gäller fobihantering.

Men saken är ju den att jag har ju mått dåligt för tidigare händelser i mitt liv som sedan byggts på i olika situationer i min uppväxt. Jag kanske har trängt undan vissa känslor i obehagliga situationer. Och jag tror att det är just denna grunden jag behöver komma till bukt med. Den är helheten som har betydelse, och inte alla fobier som har uppstått kring den.

Jag måste ta itu med mina känslor – våga vara i mina känslor. Jag har tidigare provat att gå i hypnosterapi, något jag fann oerhört givande och betydelsefullt. Detta kändes mer på riktigt. Att ta fram känslor från min barndom och sätta dem i relation till idag, till nuet.

Detta vill jag lära mig mer om, och har därför bestämt mig för att genomgå en psykodynamisk terapi där jag får möjligheten att komma i kontakt med alla dessa känslor. Jag vill lära mig hur man bejakar sina känslor på bästa sätt. Var gör jag av alla mina känslor? Detta tillsammans med Valdoxan tror jag kommer ge mig mycket. Och inte minst stöd och något att luta sig tillbaka mot IFALL något skulle hända – ifall jag skulle få en dipp pga utsättningen av Sertralinet.

Dag 15

Dag 15

Imorse berättade min sambo för mig att jag hade skrattat i sömnen. Tyckte det var väldigt intressant eftersom han tidigare alltid påpekat hur oroligt jag har sovit. Har alltid vaknat med hög puls och varit fruktansvärt rädd. Jag har ju som tidigare nämnt drömt massa mardrömmar nu, förmodligen pga Valdoxan. Kanske har även denna biverkning släppt – jag är till och med glad när jag sover J

Jag var rätt nervös i morse eftersom jag hade ett tandläkarbesök framför mig. Och inget vanligt besök, utan det gällde lagning av hål. Usch. För några månader sedan när jag var hos tandläkaren fick jag fruktansvärd panik, fick avbryta mitt under lagningen flera gånger, låg och skakade och ville bara därifrån. Jag var livrädd! Men nu, denna gång, allt var så annorlunda. Och det gick så lätt och smidigt. Skoja om jag var glad när jag gick ut därifrån. Det är sådana här små saker som kan stärka ens självkänsla, tro det eller ej. Men när man inser att man faktiskt klarar av saker man tidigare haft ångest för blir man väldigt lättad och stark. Och det är sådana här dagar jag känner mig i "normalt" tillstånd, att man är precis som alla andra och faktiskt klarar av saker som alla andra gör.

Även denna dag mediterade jag, jätteskönt. Fick dessutom ingen huvudvärk efter. Imorgon kommer hemtentan. Och jag ska försöka se den som en utmaning, snarare än ”fy vad ångest, jag vill inte”. Detta hjälpte min sambo mig med att försöka tänka på. Förmodligen något jag kommer dra nytta av, det känns så iallafall. 

Dag 14

Dag 14

Ännu en dag utan särskilda biverkningar. Men en sak jag funderade över idag, var hur snabbt mina känslor kunde förändras bara från en dag till en annan. Vissa dagar kan jag känna mig så himla stark och trygg i mig själv, det är precis som om jag aldrig någonsin känt mig svag. Dessa dagar klarar jag av det mesta och jag behöver inte ens fundera kring hur jag ska kunna och orka lösa problem, utan allt bara flyter på. Tankarna är då för det mesta positiva eller ”normala” – jag är precis som alla andra.

Men en annan dag kan det plötsligt vara helt tvärtom. Det är inte så att jag hatar mig själv och bara vill lägga mig ner och dö, men jag känner mig på något sätt som en annan person. I detta läge ifrågasätter jag mig själv och mina prestationer. Jag funderar över hur jag ska klara av vissa saker i framtiden - hur ska jag ha ork till allting?

 Hur ska JAG kunna klara av livets alla gåtor?

Det känns så långt borta. Och det känns inte som mig. Ibland undrar jag hur jag tidigare ens klarade av att göra och hantera vissa saker. Och det pirrar i magen. Tänk om det visar sig att jag faktiskt inte är kapabel till att klara av livets alla utmaningar, och vad gör man då? Undra om det är så här det ska kännas…

Och vips så kommer nästa dag, och då plötsligt vaknar jag upp i mitt ”normala” tillstånd. Det här ”annorlunda” tillståndet där jag känner mig svagare behöver inte alltid pågå under en hel dag, ibland kommer det bara och ”knackar på” i en kvart för att sedan försvinna.

Givetvis tror jag det hela beror på mitt psykiska mående. Just nu befinner jag mig i en lite ”ovanligare” fas, där jag faktiskt slutat med en medicin jag gått på i 8 hela år. Och till råga på det har jag dessutom satt in Valdoxan som är helt nytt för mig – klart min kropp och själ måste reagera på något sätt!

Jag hoppas de otrevliga tankestunderna försvinner mer och mer. Det är jag faktiskt nästan helt övertygad om att de kommer göra - i sinom tid.

Annars har jag ägnat mig åt meditation idag igen. Det kändes jätteskönt och avkopplande. Det är något jag ska försöka göra varje dag för att få mig själv mer avslappnad och lugn. Och jag fortsätter att njuta i de allra bästa stunderna.

Dag 13

Dag 13

Idag gick jag upp klockan 8 för att gå till skolan. Tog lite längre tid att somna igår än vanligt, kändes precis som att jag sov ytligt till en början. Konstigt att min trötthet på kvällen skiftar så mycket från kväll till kväll. Vissa kvällar när jag tagit Valdoxan blir jag alldeles trött och snurrig och somnar på direkten. Andra kvällar kan jag känna mig sådär lite ”halvtrött” bara. Det kanske beror på hur länge man sovit på morgonen, hur mycket man aktiverat sig under dagen, vad man ätit osv.

Skolan gick jättebra. Kände ingen speciell ångest, förutom att det blir så fruktansvärt kvavt i klassrummet efter ett tag. Det är precis som om alla andats slut på luften och att syret plötsligt tagit slut. Jag satte med vid fönstret och andades in lite luft – men jag var inte ensam om det! Flera elever kände nog samma sak, då en efter en kom och satte sig vid fönstret.

Det är kanske inte bara jag som upplever jobbiga saker. Och det känns skönt att veta, att andra faktiskt också kan känna obehag.

När jag kom hem kände jag för att ägna mig åt Mindfullness. Jag satte igång min skiva och mediterade ett tag. Den ena övningen handlade om att slappna av, gå in i sig själv och finna sin självkänsla – jag tyckte det liknade hypnos. Den andra övningen handlade om medvetna rörelser, vilket betyder att man spänner kroppens olika muskler för att sedan slappna av. Den anser jag vara väldigt betydelsefull för just mig, eftersom jag ofta går och spänner mig i rygg och nacke när jag får ångest. Detta gör att min kropp alltid är på helspänn och inte riktigt har lärt sig att man måste slappna av emellanåt. Efter meditationen fick jag huvudvärk, vilket jag tror berodde på att min kropp är så ovan vid avslappning. Ofta kommer ju huvudvärk när man slappnar av som allra mest. Jag tror jag ska förstå det som att jag behöver mer avslappning i vardagen, mer meditation och mindfullness helt enkelt.

För övrigt har jag mått bra, såsom föregående dagar ungefär. Kände mig dock inte lika trött idag som jag brukar. Jag fick till och med för mig att gå och träna! Det blev en del kondition på crosstrainer och lite styrketräning . Det kändes faktiskt bra att ta ut sig fysiskt, i alla fall efteråt.

Jag undrar om biverkningarna börjat försvinna. Är det någon annan som har erfarenhet kring utsättning av Sertralin? När har utsättningssymptomen lagt sig för er? Och som tidigare nämnt är jag evigt tacksam om ni delar med er av erfarenheter kring Valdoxan.

Dag 12

Dag 12

 

Jag började precis fundera över vad jag ska skriva om denna dag och kom fram till att det inte var helt lätt. Det är alltid så himla mycket lättare att skriva när dagen varit jobbig. Varför är det egentligen så? Kanske för att det är skönt att skriva av sig när man mår som sämst… Jag antar det.

Mitt mående idag liknar gårdagens rätt mycket. Inga speciellt hemska biverkningar måste jag säga, utan mer lättretlighet och lite trött. Har dock inte haft lika stora humörsvängningar idag som igår. Härligt det med. Tröttheten kommer fortfarande på eftermiddagen runt 3-4 tiden. Min yrsel har jag för det mesta lyckligtvis sluppit, väldigt tacksam över det.

Jag skulle hemskt gärna vilja att ni med erfarenhet av Valdoxan delar med er av er upplevelse, vare sig ni äter Valdoxan eller hört någon annan som har gjort det. Hur länge sitter eventuella biverkningar i? När börjar medicinen ge effekt?  Har ni (precis som jag) avslutat medicinering av Sertralin för att istället prova Valdoxan?  Kombinerar ni Valdoxan med alkohol då och då? Funkar Valdoxan bra mot just panikångest? Har ni fått svackor under medicineringen? Är tacksam för all information.

Nästa vecka har jag hemtenta. Det ska bli intressant att se hur jag kommer att tackla den – kommer jag kunna hitta en balans mellan god och negativ stress?  Vi får väl se!

Dag 11

Dag 11

Det bästa med Valdoxan är att man somnar så himla snabbt och att man inte ens hinner grubbla. En timme före sänggåendet är helt perfekt.

Som jag tidigare nämnt har jag mycket humörsvängningar. Jag kan vara jätteirriterad över minsta små sak, men sekunden efter har jag redan glömt det och är glad igen. Eller på andra hållet. Men det känns skönt att jag är medveten om varför det är så, vilket gör att jag slipper fundera så mycket på det. Mardrömmar har jag fortfarande om nätterna, men det står jag ut med. Min yrsel finns där ibland, likaså ”kickarna” i huvudet, men det tror jag beror mest på utsättningen av Sertralinet. Jag hoppas det går över snart. Någon huvudvärk har jag inte haft de senaste 2 dagarna, vilken befrielse! Jag kan dock känna mig väldigt trött på eftermiddagen, ibland så att man måste ta en liten vilopaus.

Annars känns det som att allt går åt rätt håll nu, verkligen.

Känns väldigt skönt att det nu är helg. Så mysigt med en lördagskväll i soffan med film och godis, det är något jag verkligen njuter av just nu. Lite sugen är man på öl och vin förstås, men nu när jag äter Valdoxan känns det som om jag tänker en extra gång innan jag tar alkohol. Detta eftersom leverenzymerna kan öka vid kombination av alkohol och medicinen. Valdoxan i sig kan ju vara dåligt för levern, så man bör bara rätt försiktig. I alla fall nu i början när jag tar mina blodprover.

Imorgon är det söndag och jag hoppas jag inte får någon söndagsångest för det.

Dag 10

Dag 10

Oj vad snabbt tiden går! Har redan tagit Valdoxan i hela tio dagar nu. Det är knappt så jag tänker på det nu längre, förutom då biverkningarna kommer. Men just nu känns de som att de kommer mer och mer sällan.

Jag märker att så fort jag tagit tabletten på kvällen blir jag väldigt lättirriterad. Jag tror det beror på att man blir så himla trött och dåsig när man tagit tabletten och att det bästa skulle vara att bara gå och lägga sig. Ändå försöker jag sitta uppe för att kolla på film osv, men humöret vill inte riktigt det. Och det måste jag väl lyssna till.

Denna dag har varit bra. Så annorlunda det känns att säga så, haha. Men jag njuter. Känns som att det är lika bra att njuta när man väl mår bra och försöka ladda upp med det positiva. Man vet aldrig när man behöver den positiva energin igen som allra mest. För mig är det viktigt att jag på något sätt är beredd på att mina ”downs” kan komma, när jag minst anar det. Det betyder inte att jag måste sitta och vänta på dem, men att man i alla fall är medveten om att humöret och mitt mående kan svänga ganska snabbt nu. Och det är helt OK.

När jag är glad blir jag nästan lite gråtfärdig. För vad faan har jag egentligen att vara ledsen för? Den tanken är så lätt att tänka ibland. När allt känns bra runtomkring en, känns det nästan omöjligt att jag nästa dag skulle kunna få panikångest eller ligga och gråta en hel dag och tycka att livet känns meningslöst. Jag har allt jag vill ha – världens bästa pojkvän, världens finaste och mest kärleksfulla familj och toppenbra vänner. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Och det bästa som finns är känslan man får när man kramar om någon man älskar. Man känner så mycket värme, och så mycket kärlek. Ett lyckorus sprider sig i hela kroppen...

Jag hoppas jag får behålla denna underbara känsla ett tag till...

Dag 9

Dag 9

Natten bestod av mardrömmar. Vaknade med hög puls flera gånger och var livrädd. Somnade om igen, och sen kom nästa mardröm. En efter en. Tror det kommer från Valdoxan faktiskt. Men ska jag vara ärlig så får jag hellre mardrömmar än att vara djupt deprimerad såsom igår. Utan tvekan!

Idag steg jag upp klockan 7 som en zombie, så himla trött. Men med en kopp kaffe och en macka vaknade jag till ganska snabbt. Föreläsningen gick relativt bra. Vi ägnade oss åt en del meditation, vilket var väldigt passande för mig. Det var som att det bara kom till mig när jag som mest behövde det. Fast lite läskigt var det att gå in i sig själv, i en föreläsningssal mitt bland alla människor. Mot slutet fick jag en ”kick” i kroppen och fick springa ut på toaletten.

Min första tanke var ”Jag kommer spy”. Men denna ångest försvann ganska snabbt så fort jag bara fick komma ut ifrån salen och andas för mig själv. När jag väl kom tillbaka till salen kände jag hur fruktansvärd luften där inne var. Det stod helt stilla. Och så instängt! Jag fick nog helt enkelt syrebrist – det gick knappt att andas där inne.

När jag kom hem kände jag en allmän sjukdomskänsla: feber, början till förkylning, ont i halsen, ont i kroppen, trött och med ett tryck i hela huvudet. Jobbigt. Jag sov en timme. Nu under kvällen har jag haft fruktansvärd huvudvärk att jag knappt stått ut. Men med en Ipren gick det faktiskt över.

Jag känner mig ganska nöjd då jag storstädat hela lägenheten, så nu är det fräscht omkring mig J

För övrigt har jag väl känt mig lite gladare än igår, inte något ”wow” direkt, men ändå helt OK. Ibland är det skönt att bara känna sig OK. Allt måste ju inte vara perfekt jämt. Imorgon är det fredag och jag längtar till helgen. Längtan är bra!

Dag 7 & 8

Dag 7 & 8

Igår hann jag tyvärr inte skriva något, så jag tänkte slå ihop två dagar här. Hela dagen igår satt jag hemma och pluggade. Och jag var lättad över att jag kunde se och läsa texter utan problem. Det gjorde dessutom att jag inte behövde stressa upp mig. När jag vaknade kände jag mig otroligt glad. Jag kände ett pirr i kroppen. En längtan.  Det var ungefär samma känsla som när man har planerat en sommarsemester och precis ska åka iväg. Man har en massa förväntningar och det pirrar i kroppen. Precis så kände jag när jag vaknade, nästan lite rastlös till och med. Men glad i alla fall, och det var ju positivt.

Senare under dagen kände jag mig helt plötsligt ledsen. Så konstigt att det kan vända så snabbt. Mitt pirr omvandlades till ett obehagligt pirr, ungefär som början på en panikångestattack. Jag tror att min kropp inte riktigt vet hur den ska reagera på de här ”bra” känslorna, eftersom Sertralinet hela tiden har fixat mina upp- och nedgångar. Och det har den gjort i 8 års tid, så det är väl en stor omställning för kroppen att själv kunna ta hand om såväl positiva som negativa känslor helt plötsligt. Jag har ju på något sätt alltid varit ”skyddad” med Sertralinet. Valdoxan å andra sidan, ska vara mycket snällare för kroppen, inga besvärande biverkningar och inte heller några utsättningssymptom.

Idag har det varit en riktig Depressionsdag med stort D. Tårarna bara forsar ut. Det är väl tecken på en typisk depression. Och fy vad allt känns meningslöst. Allt känns så hopplöst. Ingenting är roligt. Ingenting betyder något. Och så gråter man igen. Man kan inte sätta fingret på vad det är man är så ledsen över, man vet bara att man är det. Och hur hanterar man detta på bästa sätt? Det är fruktansvärt svårt.

Nu har jag ju ätit Valdoxan i över en vecka. På FASS nämner de att biverkningarna oftast avklingar efter 2 veckors tid. Och har jag tur så gör även depressionen och ångesten också det. Men eftersom jag samtidigt har avslutat en annan medicinering, Sertralin, kanske man inte kan dra samma slutsatser. Det kanske tar längre tid innan jag känner mig bättre, eller så tar det kortare tid. Min tröst är att om jag så pass snabbt kan bli deprimerad och nere, så skulle jag ju lika gärna kunna bli glad och lycklig lika fort. Inte sant?

Dag 6

Dag 6

När jag gick och la mig igår kväll var jag alldeles utmattad. Utmattad efter min migrän och de små ”kickarna” eller ”stötarna” som smäller till i huvudet med jämna mellanrum. Väldigt obehagligt då man känner sig väldigt yr och snurrig i huvudet. Jag var precis på väg att somna in, kändes nästan som om jag föll djupare och djupare ner i sängen, och då kom ångesten. Ångesten om att jag kanske mådde lite illa. Och det kändes som om jag inte hade någon kontroll alls. Sprang till toaletten och trodde jag skulle spy, men det hände aldrig. Att jag aldrig lär mig. Jag spyr ju aldrig. Ändå så tror jag att jag är så nära varje gång. Märkligt. Faktum är att min ångest nästan alltid lägger sig bara jag får gråta lite. Att gråta gör att jag släpper ut alla känslor och jag tillåter mig själv att vara ledsen och må dåligt. Det är en sån skön känsla efter att man gråtit ut. Som en lättnad ungefär.

Sen somnade jag snabbt. Det var jätteskönt. Klockan ringde klockan 7 imorse, inte jättepigg på att stiga upp då, men jag tog mig i kragen och gjorde lite frukost. Kände yrsel och trötthet.

I skolan kändes det relativt bra. Ibland ”gungade” det i mig på något sätt, som om man sitter på en båt. Att tänka på i detta fall, är att inte stressa upp sig, för då blir yrseln alltid hundra gånger värre. Acceptera det istället, så släpper det i alla fall lite. Och i nästa sekund glömmer man nästan bort det, för en stund. Härligt.

Jag gick till och med ut på stan och shoppade. Det var väldigt varmt och kvavt ute, så svetten rann en del kan jag säga. Men jag gav mig inte! Några tröjor skulle jag minsann få unna mig! Och det gjorde mig så glad.

När jag kom hem försökte jag plugga, men när jag började läsa i boken fick jag synbortfall, texten bara försvann framför mig. Jag tror det var efter gårdagens migrän. Den sitter fortfarande i lite. Jag gick och vilade en timme och efter det kändes det lite bättre.

Och efter detta, stack jag och sambon till stan ännu en gång – den här gången för att köpa skor. Ett par skor jag länge kollat på och tyckte nu det var dags att skaffa dom också! Och jag blev glad igen.

Jag tror det är viktigt att man försöker göra något man blir glad av i alla fall minst en gång per dag.

Det gör att man kan längta. Och även om det bara handlar om att ta en god fika, att kolla på en bra film hemma i soffan eller att shoppa så är i alla fall den glädjen så himla betydelsefull.

Idag blev det lyckligtvis ingen ny och obehaglig biverkning. Det kanske håller på att vända nu.  Efter att medicinerna Valdoxan och Sertralin krigat färdigt i min kropp, kommer jag säkerligen få njuta. Jag tycker faktiskt jag är värd det! J

Dag 5

Dag 5

Morgonen började rätt bra idag faktiskt. Kände mig lite småsnurrig i huvudet, men vid det här laget kände jag mig rätt van vid det och brydde mig inte om det särskilt mycket. Jag visste ju vad det berodde på. Jag kände mig dessutom mycket gladare, så jag och sambon bestämde oss för att ge oss ut på stan och shoppa lite.

Det hela började bra. Jag provade jeans och hittade rätt direkt, supernöjd! Jag kände mig dessutom lugn när vi gick runt i butikerna. Jag sa till min sambo:

”Jag känner mig så lugn nu. Det känns som att min kropp inte ens hade klarat av att stressa. Jag kan nog inte ens bli stressad längre”.

I nästa butik började jag se dåligt. Halva ansikten försvann. Jag kunde inte läsa hela texter på skyltar. Ett migränanfall hade påbörjats. Så fruktansvärt obehagligt. Jag fick springa ut, sätta mig ned i den friska luften och bara blunda. Blunda tills det obehagliga försvunnit. Hade stor hjälp av min älskade sambo. Vet inte hur jag hade klarat mig utan honom – tack älskling!

Nu så här i efterhand tycker jag det är helt sjukt att jag lyckats beta av typ alla biverkningar som utsättningen av Stertralin kan ge. De biverkningar jag har känt av är alltså illamående, huvudvärk, domningar, irritation, ångest, yrsel och sömnlöshet. Den enda och den värsta jag inte lyckats få ännu är kräkningar. Jag hoppas SÅ att jag inte råkar ut för den!

Min migrän tror jag är en biverkning av Valdoxan, jag läste nämligen att det är en vanlig biverkning vid insättningen. Betyder det kanske att den börjar ge effekt? Jag hoppas på det!

Så, frågan är vilken biverkning som kommer imorgon. Eller har jag turen på min sida? Det kanske inte kommer någonting alls. Jag kanske helt enkelt bara mår bra. Och det är inte så bara för mig, det skulle vara rena himmelriket just nu.

Tack till alla som står ut - Love you.

Dag 4

Dag 4

Jag hoppades så mycket på att få somna in snabbt igår. Kände verkligen att jag behövde det, då jag mått så illa under hela dagen. Men det tog tid. Säkert flera timmar. Det kändes som jag mest sov ytligt, jag låg och drömde. Vaknade flera gånger under natten och var tvungen att vända och vrida på mig. Det var obekvämt.

Jag vaknade upp på väldigt dåligt humör. Jag brukar kanske inte ha det bästa morgonhumöret i vanliga fall. Men det här var värre! Jag var arg och förbannad på allt. Förbannad över att jag hade sovit för länge. Förbannad över att frukosten inte var klar när jag vaknade. Förbannad över att jag inte var glad. Skulle hela dagen kännas så här?

Mamma ringde och föreslog en fika och tyckte att jag behövde göra något kul. Men det är så svårt att känna att saker och ting är roliga, när man ser allt svart. Jag bestämde mig i alla fall för att vi skulle åka och fika. Och det var så mysigt! Vi satt vid havet, såg alla vågor som skumpade. Havet gav mig på något sätt mer energi. Och det blåste! Men det var så skönt. Och så friskt! När jag satt här kände jag lite glädje igen. Och det gäller väl att ta tillvara på de tillfällen man känner minsta lilla glädje och sen plocka fram det när man som allra mest behöver det igen.

När jag kom hem slängde jag mig i sängen för att försöka vila. Jag var så trött. Mådde lyckligtvis inte lika illa som igår. Men så himla trött. Ingen energi. Jag somnade aldrig. Men jag fick i alla fall vila. Bion som vi hade bokat fick vi dessutom avboka. Jag orkade helt enkelt inte.

Återigen tror jag detta mående beror på utsättningen av Sertralin. Har googlat en himla massa kring utsättning av detta läkemedel och försökt få svar på hur lång tid det tar innan de värsta biverkningarna lägger sig. Det verkar vara väldigt individuellt, men det verkar som att det värsta borde avklinga inom två veckor. Jag hoppas att Valdoxan hjälper mig att snabbare komma i form och orka mer. Få mer energi och mer glädje.

Imorgon är det en ny dag, tack och lov.

Dag 3

Dag 3

Igår när jag hade tagit min Valdoxan blev jag trött. Men inte alls lika trött om jag jämför med de föregående kvällarna. Men somnade gjorde jag precis lika snabbt! Så skönt att kunna somna direkt utan att ligga och grubbla över dagens alla aktiviteter. Och dagens alla problem. Jag hinner inte ens göra det förrän jag faller i sömn. Ganska skönt måste jag säga!

Idag började jag dagen med att plugga lite. Det intressanta var att dagens hemuppgift handlade om att reflektera över kommunikationen inom jaget – intrapersonell kommunikation. Det passade ju mig så himla bra, helt rätt i tiden liksom. Jag om någon reflekterar och analyserar mina tankar ständigt. Jag vänder och vrider. Och sen vänder jag och vrider ännu en gång.

Hade bestämt en fikaträff med en nära vän idag, något jag såg fram emot. Men mitt under tiden jag fixade mig, började ett illamående komma över mig. Självklart satte det gång en hel del tankar inom mig. Mår jag dåligt? Kommer jag att spy? Hur ska det gå om jag mår dåligt ute på stan med min tjejkompis? Men jag kunde i alla fall styra mina tankar åt rätt riktning tyckte jag. Eller iallafall på god väg. Det handlar ganska ofta om att bara tillåta sig själv att må lite dåligt. Och det är väl inte hela världen om jag mår lite illa? Det har ju ingen direkt dött av! Så resonerar jag ofta med mig själv. Ibland funkar det, ibland inte. Men värt ett försök trots allt.

Efter att ha gått in och ut i ett antal butiker kände jag mig ganska trött. Och illamående. Jag kände dessutom en slags ”allmän sjukdomskänsla” i kroppen. Jag kände mig liksom sjuk, febrig, trött, svag och hängig. Men det intressanta var att jag hela tiden tänkte ”Men skitsamma om jag är sjuk. Då får jag väl vara det då”. Eller ” Det har säkert med medicinen att göra. Men då vet jag i alla fall att den hjälper. Att det går på rätt håll”. Och de här tankarna hjälpte mig jättemycket under dagen. Jag kände mig lugn och avslappnad och inte särskilt rädd. Jag var nog mest bara irriterad över känslan. Min beskrivning skulle nog vara ett ständigt graviditetsillamående. Inte för att jag någonsin varit gravid, men jag kan tänka mig ganska väl hur det känns. Ett illamående som varken blir värre eller bättre. Och det är nästan det jobbigaste. Antingen kan det väl hända något, eller bli bättre och avta? Jag spyr hellre för att känna mig bättre efteråt, än att ha detta obehagliga och äckliga illamående.

Jag är nästan helt säker på att illamåendet kommer från utsättningen av Sertralinet. Min kropp är så van att hela tiden få denna medicin och känner säkerligen stor abstinens nu när jag slutat ta den. Kroppen skriker antagligen efter Sertralin just nu. Jag tror jag har tur som just nu tillför Valdoxan i min kropp. Det kanske hjälper mig att bli av med mina biverkningar snabbare. Jag kan ju i alla fall hoppas. Jag känner dessutom igen känslan då jag tidigare i mitt liv avslutat medicinering av Sertralin. Exakt detta illamående. Frågan är bara hur länge jag ska stå ut med dessa biverkningar från utsättningen. Jag kommer få spel om det varar i veckor. Eller i månader. Max 2 dagar är vad jag klarar av, känns det som nu i alla fall. Tiden får utvisa.

Och det är ungefär så här jag mår just nu också, och har mått hela dagen och hela kvällen. Jag la mig ner i sängen och vilade någon timme när jag kom hem från stan, men lyckades aldrig somna in. Kanske är det min Valdoxan som försöker ställa dygnsrytmen till rätta – det är kanske meningen att jag ska sova på natten och inte på dagen. Det tror jag.

Dag 2

För att göra en lång historia lite kortare…

Nu känner jag att det kanske är dags att ge en kort beskrivning av mitt mående genom åren. Fast en kort beskrivning känns nästintill omöjlig att ge er, men jag försöker.

När jag var 11 år fick jag min första panikångestattack och detta skedde olyckligtvis utomlands, långt ifrån mitt trygga hem. Jag och min familj åt på en restaurang. När maten var uppäten gick jag, min mamma och min storasyster till restaurangens toaletter. Jag och mamma stod utanför och väntade på att min syster skulle bli färdig. Och det var rätt trångt utanför toaletterna. Jag minns de vita väggarna som jag stirrade på i väntan att jag skulle få gå på toaletten. Och SMASH! Då kom ett rus igenom hela min kropp. En mycket otrevlig känsla som tog över hela mig. Den hade så mycket makt. Jag hade ingen kontroll. Jag visste inte om jag skulle dö, om jag skulle svimma, om jag skulle spy. Allt bara kom så snabbt! Och så obehagligt. Det enda jag kunde tänka på var frisk luft. Frisk luft så jag kunde andas. Och jag var så snurrig. Jag sprang ut med mamma och pappa i rusande fart. Och jag började hyperventilera. Jag trodde jag skulle dö! Hela kroppen kämpade!

Mycket mer än så minns jag inte, och tur är kanske det. Vi trodde till en början att jag blivit matförgiftad. Men så lätt var det tyvärr inte. Detta var början på mitt liv med panikångest och depression. Något man aldrig kunnat förutse.

Psykologer, terapeuter, KBT och SSRI var saker jag ägnade mig åt i flera år sedan denna händelse. Och för att inte tala om alla besök på psykakuten. Jag skadade mig själv för att få ett stopp på min ångest. I samband med detta utvecklade jag tråkigt nog min kräkfobi. Livsrädd för att kräkas. Och dessutom allt mitt grubblande. Ångest över minsta småsak. Sertralin, 50 mg, var medicinen jag tog under ca 8 års tid, fram och tillbaka. Slutade. Och jag började igen. Slutade igen. Och började igen. Men var fanns den riktigt härliga livsglädjen då? Var det inte mer än så? Givetvis har jag känt mig lycklig samtidigt som jag gått på Sertralin. Många, många gånger. Men jag har alltid saknat något. Något bättre, tror jag. Valdoxan är nu medicinen jag hoppas på!

Dag 2

Igår kväll när jag tog min andra tablett Valdoxan blev jag trött, så trött. Aldrig har jag känt en sådan bekväm trötthetskänsla som igår. Ni vet när man bara längtar efter att få krypa ner i sängen med ett varmt täcke. Det skulle bli så skönt att sova!

Imorse när jag vaknade kände jag mig rätt trött (som vanligt). Jag gick upp halv 11 och jag kände fortfarande sorg sedan gårdagens begravning. Men i kroppen, alltså fysiskt, kände jag nog inget speciellt. Inget jag la märke till i alla fall. Jag promenerade till busshållplatsen. Solen sken och det var rätt så varmt och behagligt ute. Men eftersom det var varmt och jag hade jeans på mig, kändes det lite obekvämt. Lite för varmt faktiskt. Och hur känns det när det är varmt? Jobbigt. Får jag tillräckligt med luft när det är varmt? Tänk om jag börjar må lite illa? Kan inte bussen bara komma snart! Detta var tankar som dök upp i väntan på bussen. Och det är ofta när jag får tid över som jag tänker, reflekterar och analyserar så himla mycket. Och då går kroppen igång direkt. Jag känner efter om jag inte mår dåligt någonstans. Hur som helst så kom bussen. Mina tankar släppte. Sakta men säkert.

Väl i skolan kändes allting bra. Självklart fanns min förväntansångest (ångest för att få panikångest) där ibland, men bara ett fåtal gånger. Men ingenting utlöstes tack och lov. Jag kände mig ett steg närmare verkligheten på något sätt. Jag kände mig inte lika ”skyddad” längre, som när jag gick på Sertralin. Jag tror Sertralinet ofta drog mig ett steg tillbaka från verkligheten och att jag mer bara ”hängde med” i vardagen. Men idag kändes allt mer verkligt. På riktigt liksom. Och det kändes så härligt.

Min marksvindel har jag dessutom inte märkt av överhuvudtaget, inte alls sedan första dagen jag tog Valdoxan. Jag undrar om inte Sertralinet har framkallat min marksvindel. Med marksvindel menar jag ångest för att trilla. Ångest för att inte gå rakt på gatan. Ångest för att se berusad ut när jag promenerar. Ångest för yrseln. Men ingenting av detta har jag känt idag. Så konstigt, men så himla skönt! Och som jag nämnde igår – min puls känns inte alls lika hög som den gjorde när jag gick på Sertralin. Jag känner mig så himla mycket mer avslappnad nu. Det känns som om det har varit min höga puls som tidigare triggat igång mina panikångestattacker. Nu stannar det i alla fall vid förväntansångest ett fåtal gånger om dagen.

Jag vill också nämna att jag tror att min positiva inställning till Valdoxan har stor betydelse för hur jag mår och hur jag känner just nu. Tack vare min tro och mitt hopp på detta, kan jag hela tiden tänka positivt och framåt.

Hela jag är fylld av längtan!

Dag 1

Igår kväll tog jag min första tablett Valdoxan, 25 mg. Jag var givetvis väldigt nervös inför att ta tabletten, som alltid, just pga eventuella biverkningar såsom illamående, okontrollbarhet och yrsel. Men faktum är att ingen av dessa biverkningar inträffade, eller i alla fall inte som jag upplevde det.

Det som hände var att jag en timme senare efter intagandet blev väldigt trött. Fråga mig inte om det berodde på medicinen eller ej, men jag fick i alla fall för mig det. Hade ju hört att man skulle sova så himla bra på det! Och sant som det var, somnade jag väldigt snabbt och smärtfritt.

När jag vaknade imorse av att klockan ringde vid 7-tiden, var jag rätt trött. Men efterhand som jag åt frukost, kände jag mig på något vis glad och gladare. Jag undrade om medicinen hade gett någon effekt. Det kändes så. Jag kände mig inte speciellt oroad. Och rätt avslappnad tyckte jag. Och glad förstås, det var nog det bästa.

Men min glädje försvann en del när jag tänkte på dagens kommande aktiviteter: begravning. Så sorgligt. Och jag visste dessutom att jag skulle behöva sitta i en bil i ca 3 timmar.

De första två timmarna under bilfärden var helt bekymmersfria. Jag tyckte det var så konstigt! Och jag kände mig relativt glad. Var det fel att vara glad för sig själv, när man skulle på begravning? Vilket fall som helst fanns det ingen glädje över begravningen, utan över mig själv som person. Jag kände mig rätt stark faktiskt. Vi stannade och käkade en macka och kaffe på vägen. Då började jag fundera. Är jag yr? Mår jag illa? Har medicinen börjat hjälpa? Vad bra det känns. Men, ska jag i alla fall inte må lite dåligt? Detta satte nog igång något i mitt känslomässiga jag. Jag kände för att gråta lite, och det gjorde jag också.

Väl i bilen blev jag rädd. Det kom en tanke som handlade om att ”Nu händer något, snart gör det det”. Halsen blev trång, jag inbillade mig att jag mådde illa. SNART behöver jag nog gå ur bilen. Kanske spy. Kanske svimma. Kanske tappa kontrollen. Snart kommer det. Det kittlades i hela kroppen. Jag var varm. Och jag var kall. Kändes overkligt. Och jag blev rädd. Min puls var ju låg. Så konstigt. Annars brukar det vara min höga puls som sätter igång min oro och hyperventilering som sedan resulteras i en panikångestattack. Men nej. Jag började frysa lite. Mamma värmde mina händer från baksätet. Kändes tryggt. Och jag fick gråta ut igen för att den kittlande känslan i magen skulle försvinna. Och pappa bad mig att inte spänna mig, för det blir värre då. Och vips. Det hela gick över efter ca en kvart.

Under begravningen kände jag naturligtvis sorg. Oerhört mycket sorg. Jag grät och jag var ledsen, och jag tillät mig att vara ledsen. Det kändes tryggt att vara ledsen bland ledsna människor. Och så vackert. Men så sorgligt och hemskt.

Hela dagen flöt på. Jag var aldrig yr. Jag mådde aldrig illa. Och jag tappade aldrig kontrollen. Hemresan var helt bekymmersfri. Ikväll är jag bara trött. Kanske trött av medicinen. Kanske trött av dagens aktiviteter. Får se vad morgondagen har att erbjuda.