Dag 7 & 8

Dag 7 & 8

Igår hann jag tyvärr inte skriva något, så jag tänkte slå ihop två dagar här. Hela dagen igår satt jag hemma och pluggade. Och jag var lättad över att jag kunde se och läsa texter utan problem. Det gjorde dessutom att jag inte behövde stressa upp mig. När jag vaknade kände jag mig otroligt glad. Jag kände ett pirr i kroppen. En längtan.  Det var ungefär samma känsla som när man har planerat en sommarsemester och precis ska åka iväg. Man har en massa förväntningar och det pirrar i kroppen. Precis så kände jag när jag vaknade, nästan lite rastlös till och med. Men glad i alla fall, och det var ju positivt.

Senare under dagen kände jag mig helt plötsligt ledsen. Så konstigt att det kan vända så snabbt. Mitt pirr omvandlades till ett obehagligt pirr, ungefär som början på en panikångestattack. Jag tror att min kropp inte riktigt vet hur den ska reagera på de här ”bra” känslorna, eftersom Sertralinet hela tiden har fixat mina upp- och nedgångar. Och det har den gjort i 8 års tid, så det är väl en stor omställning för kroppen att själv kunna ta hand om såväl positiva som negativa känslor helt plötsligt. Jag har ju på något sätt alltid varit ”skyddad” med Sertralinet. Valdoxan å andra sidan, ska vara mycket snällare för kroppen, inga besvärande biverkningar och inte heller några utsättningssymptom.

Idag har det varit en riktig Depressionsdag med stort D. Tårarna bara forsar ut. Det är väl tecken på en typisk depression. Och fy vad allt känns meningslöst. Allt känns så hopplöst. Ingenting är roligt. Ingenting betyder något. Och så gråter man igen. Man kan inte sätta fingret på vad det är man är så ledsen över, man vet bara att man är det. Och hur hanterar man detta på bästa sätt? Det är fruktansvärt svårt.

Nu har jag ju ätit Valdoxan i över en vecka. På FASS nämner de att biverkningarna oftast avklingar efter 2 veckors tid. Och har jag tur så gör även depressionen och ångesten också det. Men eftersom jag samtidigt har avslutat en annan medicinering, Sertralin, kanske man inte kan dra samma slutsatser. Det kanske tar längre tid innan jag känner mig bättre, eller så tar det kortare tid. Min tröst är att om jag så pass snabbt kan bli deprimerad och nere, så skulle jag ju lika gärna kunna bli glad och lycklig lika fort. Inte sant?