Dag 3

Dag 3

Igår när jag hade tagit min Valdoxan blev jag trött. Men inte alls lika trött om jag jämför med de föregående kvällarna. Men somnade gjorde jag precis lika snabbt! Så skönt att kunna somna direkt utan att ligga och grubbla över dagens alla aktiviteter. Och dagens alla problem. Jag hinner inte ens göra det förrän jag faller i sömn. Ganska skönt måste jag säga!

Idag började jag dagen med att plugga lite. Det intressanta var att dagens hemuppgift handlade om att reflektera över kommunikationen inom jaget – intrapersonell kommunikation. Det passade ju mig så himla bra, helt rätt i tiden liksom. Jag om någon reflekterar och analyserar mina tankar ständigt. Jag vänder och vrider. Och sen vänder jag och vrider ännu en gång.

Hade bestämt en fikaträff med en nära vän idag, något jag såg fram emot. Men mitt under tiden jag fixade mig, började ett illamående komma över mig. Självklart satte det gång en hel del tankar inom mig. Mår jag dåligt? Kommer jag att spy? Hur ska det gå om jag mår dåligt ute på stan med min tjejkompis? Men jag kunde i alla fall styra mina tankar åt rätt riktning tyckte jag. Eller iallafall på god väg. Det handlar ganska ofta om att bara tillåta sig själv att må lite dåligt. Och det är väl inte hela världen om jag mår lite illa? Det har ju ingen direkt dött av! Så resonerar jag ofta med mig själv. Ibland funkar det, ibland inte. Men värt ett försök trots allt.

Efter att ha gått in och ut i ett antal butiker kände jag mig ganska trött. Och illamående. Jag kände dessutom en slags ”allmän sjukdomskänsla” i kroppen. Jag kände mig liksom sjuk, febrig, trött, svag och hängig. Men det intressanta var att jag hela tiden tänkte ”Men skitsamma om jag är sjuk. Då får jag väl vara det då”. Eller ” Det har säkert med medicinen att göra. Men då vet jag i alla fall att den hjälper. Att det går på rätt håll”. Och de här tankarna hjälpte mig jättemycket under dagen. Jag kände mig lugn och avslappnad och inte särskilt rädd. Jag var nog mest bara irriterad över känslan. Min beskrivning skulle nog vara ett ständigt graviditetsillamående. Inte för att jag någonsin varit gravid, men jag kan tänka mig ganska väl hur det känns. Ett illamående som varken blir värre eller bättre. Och det är nästan det jobbigaste. Antingen kan det väl hända något, eller bli bättre och avta? Jag spyr hellre för att känna mig bättre efteråt, än att ha detta obehagliga och äckliga illamående.

Jag är nästan helt säker på att illamåendet kommer från utsättningen av Sertralinet. Min kropp är så van att hela tiden få denna medicin och känner säkerligen stor abstinens nu när jag slutat ta den. Kroppen skriker antagligen efter Sertralin just nu. Jag tror jag har tur som just nu tillför Valdoxan i min kropp. Det kanske hjälper mig att bli av med mina biverkningar snabbare. Jag kan ju i alla fall hoppas. Jag känner dessutom igen känslan då jag tidigare i mitt liv avslutat medicinering av Sertralin. Exakt detta illamående. Frågan är bara hur länge jag ska stå ut med dessa biverkningar från utsättningen. Jag kommer få spel om det varar i veckor. Eller i månader. Max 2 dagar är vad jag klarar av, känns det som nu i alla fall. Tiden får utvisa.

Och det är ungefär så här jag mår just nu också, och har mått hela dagen och hela kvällen. Jag la mig ner i sängen och vilade någon timme när jag kom hem från stan, men lyckades aldrig somna in. Kanske är det min Valdoxan som försöker ställa dygnsrytmen till rätta – det är kanske meningen att jag ska sova på natten och inte på dagen. Det tror jag.