Dag 10

Dag 10

Oj vad snabbt tiden går! Har redan tagit Valdoxan i hela tio dagar nu. Det är knappt så jag tänker på det nu längre, förutom då biverkningarna kommer. Men just nu känns de som att de kommer mer och mer sällan.

Jag märker att så fort jag tagit tabletten på kvällen blir jag väldigt lättirriterad. Jag tror det beror på att man blir så himla trött och dåsig när man tagit tabletten och att det bästa skulle vara att bara gå och lägga sig. Ändå försöker jag sitta uppe för att kolla på film osv, men humöret vill inte riktigt det. Och det måste jag väl lyssna till.

Denna dag har varit bra. Så annorlunda det känns att säga så, haha. Men jag njuter. Känns som att det är lika bra att njuta när man väl mår bra och försöka ladda upp med det positiva. Man vet aldrig när man behöver den positiva energin igen som allra mest. För mig är det viktigt att jag på något sätt är beredd på att mina ”downs” kan komma, när jag minst anar det. Det betyder inte att jag måste sitta och vänta på dem, men att man i alla fall är medveten om att humöret och mitt mående kan svänga ganska snabbt nu. Och det är helt OK.

När jag är glad blir jag nästan lite gråtfärdig. För vad faan har jag egentligen att vara ledsen för? Den tanken är så lätt att tänka ibland. När allt känns bra runtomkring en, känns det nästan omöjligt att jag nästa dag skulle kunna få panikångest eller ligga och gråta en hel dag och tycka att livet känns meningslöst. Jag har allt jag vill ha – världens bästa pojkvän, världens finaste och mest kärleksfulla familj och toppenbra vänner. Det pirrar i magen när jag tänker på det. Och det bästa som finns är känslan man får när man kramar om någon man älskar. Man känner så mycket värme, och så mycket kärlek. Ett lyckorus sprider sig i hela kroppen...

Jag hoppas jag får behålla denna underbara känsla ett tag till...