Dag 1

Igår kväll tog jag min första tablett Valdoxan, 25 mg. Jag var givetvis väldigt nervös inför att ta tabletten, som alltid, just pga eventuella biverkningar såsom illamående, okontrollbarhet och yrsel. Men faktum är att ingen av dessa biverkningar inträffade, eller i alla fall inte som jag upplevde det.

Det som hände var att jag en timme senare efter intagandet blev väldigt trött. Fråga mig inte om det berodde på medicinen eller ej, men jag fick i alla fall för mig det. Hade ju hört att man skulle sova så himla bra på det! Och sant som det var, somnade jag väldigt snabbt och smärtfritt.

När jag vaknade imorse av att klockan ringde vid 7-tiden, var jag rätt trött. Men efterhand som jag åt frukost, kände jag mig på något vis glad och gladare. Jag undrade om medicinen hade gett någon effekt. Det kändes så. Jag kände mig inte speciellt oroad. Och rätt avslappnad tyckte jag. Och glad förstås, det var nog det bästa.

Men min glädje försvann en del när jag tänkte på dagens kommande aktiviteter: begravning. Så sorgligt. Och jag visste dessutom att jag skulle behöva sitta i en bil i ca 3 timmar.

De första två timmarna under bilfärden var helt bekymmersfria. Jag tyckte det var så konstigt! Och jag kände mig relativt glad. Var det fel att vara glad för sig själv, när man skulle på begravning? Vilket fall som helst fanns det ingen glädje över begravningen, utan över mig själv som person. Jag kände mig rätt stark faktiskt. Vi stannade och käkade en macka och kaffe på vägen. Då började jag fundera. Är jag yr? Mår jag illa? Har medicinen börjat hjälpa? Vad bra det känns. Men, ska jag i alla fall inte må lite dåligt? Detta satte nog igång något i mitt känslomässiga jag. Jag kände för att gråta lite, och det gjorde jag också.

Väl i bilen blev jag rädd. Det kom en tanke som handlade om att ”Nu händer något, snart gör det det”. Halsen blev trång, jag inbillade mig att jag mådde illa. SNART behöver jag nog gå ur bilen. Kanske spy. Kanske svimma. Kanske tappa kontrollen. Snart kommer det. Det kittlades i hela kroppen. Jag var varm. Och jag var kall. Kändes overkligt. Och jag blev rädd. Min puls var ju låg. Så konstigt. Annars brukar det vara min höga puls som sätter igång min oro och hyperventilering som sedan resulteras i en panikångestattack. Men nej. Jag började frysa lite. Mamma värmde mina händer från baksätet. Kändes tryggt. Och jag fick gråta ut igen för att den kittlande känslan i magen skulle försvinna. Och pappa bad mig att inte spänna mig, för det blir värre då. Och vips. Det hela gick över efter ca en kvart.

Under begravningen kände jag naturligtvis sorg. Oerhört mycket sorg. Jag grät och jag var ledsen, och jag tillät mig att vara ledsen. Det kändes tryggt att vara ledsen bland ledsna människor. Och så vackert. Men så sorgligt och hemskt.

Hela dagen flöt på. Jag var aldrig yr. Jag mådde aldrig illa. Och jag tappade aldrig kontrollen. Hemresan var helt bekymmersfri. Ikväll är jag bara trött. Kanske trött av medicinen. Kanske trött av dagens aktiviteter. Får se vad morgondagen har att erbjuda.