Dag 2

För att göra en lång historia lite kortare…

Nu känner jag att det kanske är dags att ge en kort beskrivning av mitt mående genom åren. Fast en kort beskrivning känns nästintill omöjlig att ge er, men jag försöker.

När jag var 11 år fick jag min första panikångestattack och detta skedde olyckligtvis utomlands, långt ifrån mitt trygga hem. Jag och min familj åt på en restaurang. När maten var uppäten gick jag, min mamma och min storasyster till restaurangens toaletter. Jag och mamma stod utanför och väntade på att min syster skulle bli färdig. Och det var rätt trångt utanför toaletterna. Jag minns de vita väggarna som jag stirrade på i väntan att jag skulle få gå på toaletten. Och SMASH! Då kom ett rus igenom hela min kropp. En mycket otrevlig känsla som tog över hela mig. Den hade så mycket makt. Jag hade ingen kontroll. Jag visste inte om jag skulle dö, om jag skulle svimma, om jag skulle spy. Allt bara kom så snabbt! Och så obehagligt. Det enda jag kunde tänka på var frisk luft. Frisk luft så jag kunde andas. Och jag var så snurrig. Jag sprang ut med mamma och pappa i rusande fart. Och jag började hyperventilera. Jag trodde jag skulle dö! Hela kroppen kämpade!

Mycket mer än så minns jag inte, och tur är kanske det. Vi trodde till en början att jag blivit matförgiftad. Men så lätt var det tyvärr inte. Detta var början på mitt liv med panikångest och depression. Något man aldrig kunnat förutse.

Psykologer, terapeuter, KBT och SSRI var saker jag ägnade mig åt i flera år sedan denna händelse. Och för att inte tala om alla besök på psykakuten. Jag skadade mig själv för att få ett stopp på min ångest. I samband med detta utvecklade jag tråkigt nog min kräkfobi. Livsrädd för att kräkas. Och dessutom allt mitt grubblande. Ångest över minsta småsak. Sertralin, 50 mg, var medicinen jag tog under ca 8 års tid, fram och tillbaka. Slutade. Och jag började igen. Slutade igen. Och började igen. Men var fanns den riktigt härliga livsglädjen då? Var det inte mer än så? Givetvis har jag känt mig lycklig samtidigt som jag gått på Sertralin. Många, många gånger. Men jag har alltid saknat något. Något bättre, tror jag. Valdoxan är nu medicinen jag hoppas på!

Dag 2

Igår kväll när jag tog min andra tablett Valdoxan blev jag trött, så trött. Aldrig har jag känt en sådan bekväm trötthetskänsla som igår. Ni vet när man bara längtar efter att få krypa ner i sängen med ett varmt täcke. Det skulle bli så skönt att sova!

Imorse när jag vaknade kände jag mig rätt trött (som vanligt). Jag gick upp halv 11 och jag kände fortfarande sorg sedan gårdagens begravning. Men i kroppen, alltså fysiskt, kände jag nog inget speciellt. Inget jag la märke till i alla fall. Jag promenerade till busshållplatsen. Solen sken och det var rätt så varmt och behagligt ute. Men eftersom det var varmt och jag hade jeans på mig, kändes det lite obekvämt. Lite för varmt faktiskt. Och hur känns det när det är varmt? Jobbigt. Får jag tillräckligt med luft när det är varmt? Tänk om jag börjar må lite illa? Kan inte bussen bara komma snart! Detta var tankar som dök upp i väntan på bussen. Och det är ofta när jag får tid över som jag tänker, reflekterar och analyserar så himla mycket. Och då går kroppen igång direkt. Jag känner efter om jag inte mår dåligt någonstans. Hur som helst så kom bussen. Mina tankar släppte. Sakta men säkert.

Väl i skolan kändes allting bra. Självklart fanns min förväntansångest (ångest för att få panikångest) där ibland, men bara ett fåtal gånger. Men ingenting utlöstes tack och lov. Jag kände mig ett steg närmare verkligheten på något sätt. Jag kände mig inte lika ”skyddad” längre, som när jag gick på Sertralin. Jag tror Sertralinet ofta drog mig ett steg tillbaka från verkligheten och att jag mer bara ”hängde med” i vardagen. Men idag kändes allt mer verkligt. På riktigt liksom. Och det kändes så härligt.

Min marksvindel har jag dessutom inte märkt av överhuvudtaget, inte alls sedan första dagen jag tog Valdoxan. Jag undrar om inte Sertralinet har framkallat min marksvindel. Med marksvindel menar jag ångest för att trilla. Ångest för att inte gå rakt på gatan. Ångest för att se berusad ut när jag promenerar. Ångest för yrseln. Men ingenting av detta har jag känt idag. Så konstigt, men så himla skönt! Och som jag nämnde igår – min puls känns inte alls lika hög som den gjorde när jag gick på Sertralin. Jag känner mig så himla mycket mer avslappnad nu. Det känns som om det har varit min höga puls som tidigare triggat igång mina panikångestattacker. Nu stannar det i alla fall vid förväntansångest ett fåtal gånger om dagen.

Jag vill också nämna att jag tror att min positiva inställning till Valdoxan har stor betydelse för hur jag mår och hur jag känner just nu. Tack vare min tro och mitt hopp på detta, kan jag hela tiden tänka positivt och framåt.

Hela jag är fylld av längtan!